Raceraport Lanzarote

Var ska man börja… vi gör så att jag börjar med att berätta hur sjukt härligt det är att få springa de sista 500 meterna innan målgång, vifta med armen och visa upp att man har tillräckligt många armband på armen för att få gå i mål men också för att få publiken att haja till att där är en kille som ska gå i mål och hejar lite extra….hur man tar de där sista stegen in i mål och bara tänker hur skönt det är att det är över….  det är värt allt!

När det känns tungt så är det ju så lätt att bedöma att bryta är det bästa, man överväger hur det är tillochmed farligt att fortsätta, skaderisk osv…  speciellt om man vet att man är i kanonform men man inte fått fram det då är det lätt att tänka att man ska spara sig och köra en ny IM om några veckor…. men så länge jag kan springa så vill jag gå i mål det bara är så, kommer alltid vilja det!

För så var det igår, efter en okej simning, första varvet var super låg på fötter säker 90% lätt men på något sätt tappade jag gruppen vid varvningen på land och det byttes till att jag simmade 90% solo det andra varvet, att det sedan blåst upp mer till det varvet gör ju inte saken bättre, men ändå nöjd med simmet :)

Cyklingen började super, effekten stämde, jag åt och drack enligt plan, fick hålla igen lite tillockmed och allt var frid och fröjd. Jag gnällde lite på folk som dånade förbi mig i den sjukliga motvinden men jag höll mig enligt plan. Men vid ca 11 mil så försvann mycket av trycket i benen, visst jag gick om väldigt många på ”rakan” hem mot Carmen med mitt dischjul och högprofil men det var liksom inte samma tryck. Min tanke då jag inte alls kände mig trött var att då kommer jag ju kunna bränna av maran på under 3 timmar om jag pressat så här lite watt, men det skulle visa sig att så var inte fallet. Kom in efter cyklen på sämre tid, givetvis eftersom det var storm, men också med sämre snitteffekt än förra året, den ska jag säga är inte rolig när man tränart heltid i 8 månader, har liksom gjort 6 timmars träningsrundor med den effekten!!

Löpet då, jag var ju trots allt pigg och glad, trodde jag hade en ubermara på gång men ack så fel jag hade…. allt jag tänkte på var att bryta, leta efter en ny IM snart och visa mig själv och all vad jag verkligen går för, men jag joggade på iallfall, folket som satt längs banan borde få medaljer allihopa det gör så sjukt mkt att få hejarropp och applåder, när jag såg att jag inte var så evigt långt efter en del andra proffs och snabba AG-athleter och att det flesta faktist såg ut att lida mer än jag så körde jag på. Började gå om några och tänkte jag kör på så länge det håller, led och slet men det gick ändå framåt, slutade titta på gps-klockan ganska tidigt och gick på känsla. Den hårda vinden hade verkligen tagit ut sin rätt på många, jag klättrade till 14:e plats i proffsklassen och till en 20:e plats totalt så det var verkligen värt att mala på.

Jag kan ha verkat lite nere och missnöjd i går men jag är nöjd, ville vara topp-15 overall och/eller topp-10 bland proffsen och det var ju ganska nära men när man liksom vet att man har 25 watt mer och några min bättre löp så känns det så snöpligt att man var så nära, en sak är om jag hade kommit 100:e plats då vet man inte hur det känns men nu var jag ju typ där men ändå inte.

Och Ja jag vet att det kommer fler tävlingar och det ser jag fram emot och jag kanske lyckas då men ja gille verkligen lyckas riktigt bra nu bara!

Jag är i bra form, jag är evigt starkare än för 6 månader sedan så jag vet att det snart släpper!

Tack för allas stöd både före och efter racet, sådant gör att det är roligt att hålla på och fortsätta :)

/Marcus

One thought on “Raceraport Lanzarote

  1. François-Xavier Li says:

    Well done Marcus, the conditions were tough in Lanzarote this year

Leave a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *


5 × = forty